Hej! :)

Tänkte berätta lite om mig och min pojkvän, om hur vi haft det fram och tillbaka, hur vi träffades och hur mycket jag älskar honom och hur mycket han hjälpt mig.

Det var sommar, slutet av sommarlovet, 2012.

Min bästa vän hade skrivigt en status på facebook "Vilka fler ska till Liseberg imorgon?"

Jag fattade ingenting så jag skrev till henne i ett sms ungefär såhär "Vadå Liseberg? Hur får man åka med?"

Hon förklarade att det var en föreing där man går med ifall man inte dricker, tar droger och såna saker. 
Så jag hörde av mig till ledaren (Dennis fosterfamiljsmamma)
Jag och mamma fixade så jag kunde följa med :)

Jag och Anna skulle gå med några kompisar till oss.

På kvällen skrev hon att vi skulle gå med en kille som skulle med som inte hade någon att gå med, han kände ingen , inte oss heller men han fick gå med oss.

Dagen därpå var det väl inget speciellt på morgonen, jag använde inget smink och jag var liksom 13 år, så jag var rätt liten haha! ;)

Men jag gick till bussen och satte mig längst bak där mina kompisar satt. Vi tittade ut och där stod han, med en rosa kudde under armen, en cigg i ena näven, mobil i andra och försökte se upptagen ut , helt ensam :(

Grönvita shorts med en ljusblå jacka. HIHI

Han gick in i bussen och när han var påväg mot oss sa jag hej, men han var så blyg att han inte svarade. 

Haha, men han satte sig sätet framför oss och satte i headset, sms:ade Anna och skrev "Väck mig när vi är framme" Jag och mina kompisar tänkte väl inte mer på det och vi pratade hela vägen dit. När bussen stannade så gick han ut, men hans hörlurar ramlade ner på golvet, han märkte inget så jag tog upp dom och la dom på hans säte. Han gick ut och pratade med sin låtsaslillebror och hans kompis. Så han bestämde sig för att gå med dom istället. 

Vi brydde oss typ inte eftersom vi inte kände honom. Så han gick med dom och vi andra sprang runt på Liseberg och åkte karuseller hit och dit. Sen ville vi ändå träffa honom, så jag fick hans nummer från Anna för hon hade inga pengar på mobilen, så jag skrev till honom "Kom till kanonen" 
För han var helt själv för han hade tappat bort dom som han gick med, så det var rena turen att vi skrev till han , stackaren :( HAHA

Men vi mötte upp honom, lärde känna varandra bättre, åkte karuseller. Han hade halsfluss kommer jag ihåg så han kunde inte skrika i karusellerna haha, ännu mer synd om honom. 
Men dagen tog tillslut slut och vi satte oss på bussen. Jag ville gärna sitta bredvid honom den här gången men jag vågade inte haha. Det slutade med att jag och Anna satt och kittlade han i håret. Tills vi allihop somnade. Sen var vi hemma igen och gick ur bussen. Och jag var den enda som inte fick en hejdå-kram. Jag var för blyg för det, han var för blyg för det. HAHA :(
Men så fort jag kom hem fick jag ett sms "Jag bara älskar när folk kittlar mig i håret :$ <3"

Jag blev extremt glad, jag gillade honom redan, luktade på mina händer som hade kittlat han i håret. Jag tyckte han luktade så jävla gott. Vi började smsa konstant efter det. Och när jag började 8an så började vi ses efter skolan. Han gick på IV som är på folkets hus för han fick inte börja i våran skola, det var för sent på året för att börja i en klass sa rektorn. Han gick i 9an då. Så han försökte jobba upp betygen på IV som låg bara några meter från mitt hus. Jag och mina kompisar brukade träffa han efter skolan. Och jag gillade han extremt mycket. 
Till slut slutade vi vara så blyga mot varandra och träffades själva. Hemma hos mig. Det tyckte jag då var så extremt pinsamt. 

Ingen av oss vågade direkt säga "Jag älskar dig" så vi sa typ " i like you " och sånt haha.

Han var 15, och jag var 13. Jag förstår dock inte nu att han var intresserad av en sån liten tjej. Haha. 

Men det blev lite krångel mellan oss, han fick för sig han gillade en annan, men han hade fel, kom tillbaka, sen gillade han en annan igen, då jag nästan inte kände att det fanns hopp kvar. Han dissade mig. Men han kom tillbaka efter någon vecka. Jag fyllde år medans han var borta men han skrev ändå grattis. Han kom tillbaka och sa förlåt och att han hade fel och att han knappt kunde förlåta sig själv. Det kunde knappt jag heller. Men jag är glad att jag tog dessa beslut idag. Jag förlät honom en sista gång. Då började nästan allt om, vi vågade knappt säga "i like you" vi sågs efter skolan. Mamma märkte att jag var kär, men jag sa bara " Nej asså vi är bara vänner"

Men egentligen var vi båda kära i varandra, vi tog det bara långsamt. Vi var vänner, sen när vi blev ihop , den 12 november så kändes allt mycket bättre, på riktigt liksom. Vi skrev ut det på facebook vid julafton och min familj tyckte det var så gulligt. Haha, sen skaffade jag tandställning och jag blev typ nervös ifall han skulle gilla mig mindre, men icke sa nicke. Allt var perfekt. Vintern gick och jag fick alltid låna hans jacka när jag frös, vi var ute och lekte i snön, hade smått snökrig, gick in i min säng och gosade tills vi båda var varma igen. 

Jag älskade honom så jävla mycket. Och han mig. Han bodde hos fosterfamilj ungefär 3 mil utanför där jag bodde. Han gick i skola ungefär 5-600 meter från mitt hus ungefär. Allt var perfekt.

Vi gjorde videos och la upp på min youtubekanal och jag var så jävla kär. Det blev sommar och vi badade, solade, var med varandra ungefär konstant, jag följde med till Deje där hans mamma bor och vi var med folk , myste, badade, och jag var så jävla kär. 

Han köpte saker till mig, blommor, smycken, choklad, gulliga småsaker. Visst vi bråkade ibland men det gör alla.

Men sen, i november, ungefär precis när vi skulle fira 1 år. Förstörde jag allt. Jag föll för en annan och jag lämnade honom. Han försökte göra allt för att jag skulle ta honom tillbaka, men det gjorde jag inte :'(

Mitt livs största misstag. 

Vi höll kontakten, jag blev lämnad av han jag föll för, pratade med Dennis för jag mådde dåligt. 
Jag träffade fler killar, 3 stycken ungefär, men inget var inte alls lika seriöst och varade ungefär 1 vecka. 

När jag mådde dåligt fanns han alltid där så jag kunde prata med honom, för han älskade mig fortfarande. Det hade gått ungefär 5 månader och jag mådde verkligen inte alls bra. Jag började festa och vara med idioter. Inget jag är stolt över. 

Men jag förstod sen efter ett tag att jag inte kunde hålla på så för det slutade med soc-möte.

Så jag slutade med det. 

Ibland gör man saker när man mår dåligt för man tror i stunden att det blir bättre. Medans det istället blir sämre.

Jag saknade att bli älskad. 

Min bästa vän sa när vi satt och väntade på bussen "Undra vad som skulle hända ifall du sa till Dennis att du ville ta tillbaka honom. Han var så snäll mot dig och älskade verkligen dig"
Jag visste inte vad jag skulle svara. så jag sa typ "Jadu"

Jag insåg efter ett tag att det är honom jag saknat hela tiden och hans kärlek jag strävat efter sen jag föll för den andra. Vilket låter sjukt konstigt. Men sen en dag så sa mamma "Du har inga känslor kvar allt för dennis? Han var verkligen en bra kille, festade inte , han höll dig lugn och fick dig inte till att göra så dumma saker"

Jag svarade typ " Jag vet inte"

Men jag tänkte i några dagar och jag kom fram till att jag fortfarande älskade honom, jag saknade honom. 

Jag ville ha tillbaka honom.

Jag visste varken hur jag skulle få tillbaka honom, eller hur jag skulle säga det. Jag fick en kompis att få fram att han ville ha tillbaka mig. Vilket jag nästan redan anade eftersom han hade vissa lektioner tillsammans med mig, då han alltid tittade på mig och så. Så jag skrev en lång text om hur jag ville ha tillbaka honom, att jag saknade honom och att jag begått så många misstag med mig själv och mot honom och jag visade honom texten. Mina bästa vänner var med och en av dom började gråta för hon blev så glad över att vi var tillsammans igen. Hon förstod nog att jag behövde honom med tanke på vad jag gjort för skit utan honom. Han bara kastade sina armar runt mig och fick tårar i ögonen. Mitt hjärta brann av lycka. Jag var nervös bara jag skulle kyssa honom igen. Jag var jättenervös. Men jag kysste honom och jag var så jävla glad. 

På flera dagar kunde jag inte tänka på nåt annat , att han var min igen och att jag hade sån tur att han förlät mig för all skit jag gjort mot honom. 

Men han kommer alltid vara min prins. Men alla gör misstag.

Efter ungefär 1 vecka, kändes allt som vanligt igen, som om vi aldrig var utan varandra, men även som om jag aldrig mött honom. Konstig men underbar känsla. 

Våra föräldrar, våra kompisar och nära stående blev jätteglada över att vi var tillsammans igen.

Alla tyckte vi passade så bra ihop och förstod knappt varför vi gjorde slut.

Men nu är det vi igen och nu sitter vi här i hans säng och är hur glada som helst över att vi har varandra.

Vi klarar oss inte utan varandra, så är det bara.

Han har hjälpt mig enormt under mina svåra tider och stunder och jag försöker göra detsamma.

Jag älskar honom över allt annat och det kommer vara vi för alltid. 

Så tack vare hon till vänster blev det vi från början, och tack vare henne, blev det vi igen.